PE (polyeten) anti-korrosionstejp består vanligtvis av tre lager: ett polyetensubstrat, ett självhäftande lager och ett anti-släpplager. Underlaget är tillverkat av polyeten med hög-densitet eller polyeten med medium-densitet.
Polyeten har en molekylstruktur på -(CH2-CH2)n-, som uppvisar hög kemisk inerthet. Dess molekylkedja innehåller inga polära grupper, och dess kol-vätebindningsenergi är så hög som 414 kJ/mol.
Dess kemiska korrosionsbeständighet är huvudsakligen baserad på mekanismer som fysiska barriäreffekter, kemisk tröghet, kristallisationsskydd och gränssnittsimpedans.
I olika kemiska medier, efter nedsänkning i en 10% svavelsyralösning i 30 dagar, är draghållfasthetsretentionshastigheten större än 95%; efter nedsänkning i en miljö med 20 % saltsyra i 60 dagar är massförändringshastigheten mindre än 0,5 %; efter nedsänkning i en 10% natriumhydroxidlösning i 90 dagar, sker ingen förändring i utseende och retentionshastigheten för mekaniska egenskaper är större än 98%; efter nedsänkning i en 3,5 % natriumkloridlösning i 1 år, finns det ingen signifikant förändring i prestanda; den uppvisar utmärkt prestanda mot alkoholer och ketoner, men är känslig för aromatiska kolväten och klorerade kolväten, vilket kan orsaka svullnad.
Jämfört med andra anti-korrosionsmaterial (som epoxibeläggning av koltjära, polypropentejp, PVC-tejp och FBE-beläggning) uppvisar polyetentejp olika prestanda när det gäller motståndskraft mot mikrobiell korrosion i jorden, låg-temperaturprestanda, motståndskraft mot spänningssprickbildning, motståndskraft mot kemiska medier och motståndskraft mot mekanisk skada.
